Jag tittar ut genom mitt fönster.
Där ute vandrar döden i den mörka, kalla natten.
Han trivs.
För att jaga bort honom
tänder jag fönsterlampan.
Det känns tryggare.
Jag känner hans hatiska utsrålning
tränga genom glaset och in i mig.
Kalla kårar ilar längs ryggen.
Kärlek är det enda som hjälper
och kan rädda en själ från att bli intagen av döden.
Allt för väl vetandes om att man är ensam
ger man upp.
Värmen försvinner.
Jag sluter ögonen för att åter öppna dem.
Där ute vandrar döden i den mörka natten.
Jag släcker lampan igen
ty nu har jag inget att vara rädd för.
