Jag kan fortfarande känna doften av ditt hår
trotts att det var dagar sen du for.
Ditt sorgelösa skratt ekar ännu
mellan mina kala väggar.
Känner hur dina molnfria ögontittar på mig.
Likt en varm, mjuk teddybjörn
sitter du ihopkurad i soffhörnet och myser.
Dina kyssar mot mitt nakna bröst.
Orden du aldrig behövde säga
viskas i mina öron.
Kanske var det inte meningen.
Inte vi två.
Men varför då mötas?
Varför försökte vi förstå?
Varför ville du gå?
